om mina röster

Jag får naturligtvis inte berätta vad rösterna berättar men jag tänkte att jag skulle skriva lite om hurdana de är.

Mina röster är ungefär fem stycken ("de ansiktslösa"), det låter kanske inte som så mycket men tänk dig att du själv står och fem personer skriker på dig, det är rätt många. De är mansröster, vet inte varför det inte är några kvinnliga men så är det bara.

De pratar en mix av svenska och engelska, vet inte heller varför det är så men antagligen för att jag kunnat engelska rätt länge. De svär ibland på finska också, men det gör jag själv ju också så det här bevisar väl att det är något min hjärna hittat på? Även om jag fortfarande rätt ofta tror att rösterna är verkliga, trots alla mediciner. Men å andra sidan hör jag dem ju ibland trots alla mediciner också.

Det är lite som att ha en radio på ryggen som jämt är på, fast de kristiserar och nervärderar och förolämpar mig mest, kommenterar allt jag gör, skriker att jag ska ta livet av mig, hånskrattar och berättar saker och försöker kommendera mig att göra det de vill att jag ska göra. Ibland viskar de med varandra om hur värdelös jag är och hur jag bara förstör för andra människor.

De är mest de här röstera medicinerna tar bort, de ansiktslösa, de är bara röster, jag ser dem inte, men jag kan känna deras närvaro oftast innan jag hör dem, ibland känner jag bara närvaron av dem utan att jag börjar höra dem. Utan mediciner hör jag dem dock konstant. Fast ibland tänker jag att det skulle vara värt det.

De andra rösterna har skepnader, mera eller minde genomskinliga, de är inte som de ansiktslösa, de berättar mest saker för mig men de säger åt mig att göra saker ibland också. Jag kan även prata med dem, föra en konversation. Här är det flera, flera än jag orkat räkna ut för en del försvinner och det kommer nya istället. Det är män och kvinnor, barn och vuxna, men inga åldringar, de är oftast otroligt vackra. De lämnar mig ifred när jag är bland folk och jag har för det mesta inget problem med dem, vilket är bra, eftersom de inte ens dämpas av medicinerna förrutom när jag knockat ut mig med vid-behovs-seroquel.

De som läst mina berättelser vet lite av vad skepnaderna berättat för mig, det är det enda de förrut tillät, nu får jag inte alls berätta om det de berättar alls, "det är för mitt eget bästa", inte för att det gör något, jag har tappat iniativförmågan till att skriva på mina berättelser eller skriva noveller eller dikter, depression eller övermedicinering eller både och antar jag. Därför uppdaterar jag så sällan bloggen också, det krävs en rejäl energi att ta itu med det minsta lilla, får i princip inget gjort.

Skepnaderna pratar endast engelska, ibland använder de ord jag aldrig hört förrut, eller inte vet jag att jag hört dem iallafall, får oftast lov att googla orden. Det är en skepnad som hänger med hela tiden, han försvinner aldrig, han är sadistisk (de andra skepnaderna är rädda för honom, det är de som kallar honom sadistisk) men ändå verkar han bry sig för det är oftast han som förhindrar mina självmordsförsök, senast i fredags när jag skulle hänga mig själv med ett bälte. Han är inte ett dugg glad åt att jag inte skurit mig på sex månader, han gillar att jag gör det, även om han inte är där när jag börjar skära mig ser han till att dyka upp. Hans ålder är väldigt svår att säga, jag visste inte alls hur jag skulle säga hur gammal han är då han ser evig ut, liksom inte som någon ålder utan som om han alltid existerat och aldrig åldrats.

Uhm, hoppas jag inte skrivit något jag inte skulle få skriva, för jag är i princip utknockad av vid-behovs-seroquel, men jag har inte börjat "se bilder" ännu iallafall, trigga epileptiska anfall, jättekul, tur att jag är så bra medicinerad mot epilepsin att jag bara "ser bilder" och inte får stora anfall för man kan slå sig rätt ialla då, såg ut som om jag blivit misshandlad en gång haha. Som tur är är startar anfallen oprovocerat, annars skulle jag inte satt mig vid datorn eftersom en del epileptiker får anfall av sådant och just nu är risken förhöjd eftersom en av seroquels biverkningar är epileptiska anfall, men inte lika illa som leponex, herre gud, jag hade ju anfall hela tiden på den medicinen. Börjar bli sovtid nu så ska lägga undan datorn och försöka sova, fast jag lyckas sällan innan typ midnatt.

Ta hand om er!

RSS 2.0